Grundfördragen: att bygga något nytt
Paris, 1951: Det första experimentet
Det första stora steget togs 1951 med Parisfördraget. Detta ledde till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Men detta var mycket mer än ett affärsavtal.
Varför kol och stål? Dessa industrier var viktiga för tillverkningen av vapen. Om länderna delade kontrollen över dem kunde de inte så lätt gå i krig mot varandra. Sex länder anslöt sig: Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.
EKSG skapade något helt nytt – gemensamma institutioner. Det hade:
- En oberoende ledare
- Ett parlament
- Ett forum där ministrarna från de olika länderna kunde träffas
- En domstol för alla medlemmar
1 / 3
Detta var något helt nytt – revolutionerande. Länderna gav upp en del av sin självständighet till de gemensamma institutionerna. Det var ett testfall. Skulle det fungera?
Rom, 1957: Den gemensamma marknaden
EKSG var en framgång. Därför beslutade samma sex länder att gå vidare. 1957 undertecknade de Romfördragen. De tog EKSG och skapade två nya institutioner: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Euratom.
Vad gjorde EEG speciellt? Det införde de fyra friheterna:
- Fri rörlighet för varor
- Fri rörlighet för arbete (tjänster)
- Fri rörlighet för pengar (kapital)
- Fri rörlighet för personer
Målet var stort: att skapa en gemensam marknad lika stor som USA. Men Romfördragen innehöll något ännu viktigare. De talade om ”en allt närmare union mellan Europas folk”. Detta innebar att arbetet för att få fler och fler gemensamma saker skulle fortsätta och bli mer omfattande med tiden – detta är vad vi kallar europeisk integration, eftersom det förenar enskilda saker. Som arbete – människor fick plötsligt arbeta i alla länder.
Fördragen stärkte också hur gemensamma beslut fattades (institutioner). De lade grunden till det som senare skulle bli dagens Europeiska union.
2 / 3
Senare fördrag: Fördjupning av unionen
Historien slutade inte där. Den europeiska integrationen fortsatte med fler fördrag:
Maastrichtfördraget (1992) var ett avgörande steg. Det förvandlade Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen. Viktigast av allt var att det förenade ländernas ekonomier och skapade euron (€).
Lissabonfördraget (2007) gjorde det lättare att fatta beslut. Europaparlamentet fick också mer makt. Det gav också EU en utrikesminister som kallas hög representant för utrikes frågor.
Varje fördrag ingicks på grund av praktiska behov och innebar kompromisser. Resultatet? En internationell organisation som inte passar in i traditionella tankebanor. Den är varken ett land eller en internationell organisation (som FN eller OECD). Den är något unikt.
I dag står EU inför en kritisk utmaning: regeln om enhällighet. För många viktiga beslut – som utrikespolitik, skatter eller antagande av nya medlemmar – måste alla länder vara överens. Endast ett land kan blockera allt. Vissa säger att detta var rimligt med sex länder 1951, men inte med 27. Det gör EU långsamt och ibland oförmöget att agera.
Vissa ledare vill ändra på detta. De vill ha fler röster där beslut fattas om tillräckligt många (inte alla) länder är överens. Andra vägrar. De säger att enhällighet skyddar enskilda länder från att övermannas. Denna debatt visar på en grundläggande demokratisk fråga: hur fattar man beslut snabbare och samtidigt respekterar varje röst?
3 / 3